3. Filmen bygger på Joachim Fests forskning om Hitler och tredje rikets fall och på Traudl Junges bok I Hitlers tjänst. Utgå ifrån de källkritiska principerna (närhet, äkthet, tendens, beroende) och diskutera hur vi kan förhålla oss till autenticiteten i filmen. Som tidigare nämnt baserades filmen huvudsakligen på memoarerna skrivna av Traudl Junge (filmens huvudperson) och Albert Speer (Hitlers arkitekt och krigsminister) samt flera andra böcker (däribland boken “Inside Hitlers Bunker” som skrevs av historikern Joachim Fest). .Junge var aldrig en “entusiastisk nazist” och efter kriget blev hon en kritiker av regimen. Albert Speer – “nazisten som sa förlåt” – skulle också senare tala ut mot regeringen som han var en del av. Så dessa två memoarer, som filmen baseras på, riskerade alltså att ha en negativ vinkling mot Hitler och vad som hände under de två veckorna i Berlin. När man analyserar historia är det viktigt att vara medveten om fördomar som detta och att inse att de kommer att ge en annan version av händelser än, säg någon som fortfarande var pro-nazist. Sådan är fallet med alla historiska källor; vi kan aldrig få en objektiv “korrekt” version av händelser, men vi kan försöka navigera vad källorna berättar för oss. Inom källkritiken brukar man säga att det finns fyra olika huvudkriterier för att få reda på om informationen är pålitlig eller inte. Dessa är: äkthetskriteriet, som försöker avgöra om det som uppges är äkta eller inte. Tidskriteriet som säger att källan skall helst vara så samtida med händelsen som den handlar om, och om källan är en förstahandskälla eller inte. Beroendekriteriet som försöker avgöra om informationen i en källa verkligen kommer från rätt ställe och om den har påverkats från andra faktorer. Och till sist finns tendenskriteriet, som försöker avgöra om upphovsmannen för källan har en agenda. Alltså, finns det några misstankar att källan är felaktig eller vinklad för att övertyga människor om något. Utifrån de olika käll kriterierna så fyller memoarerna äkthetskriteriet då den är vad den utger sig för att vara – alltså memoarer. Böckerna var skrivna av personer som var där och är inte förfalskningar (såsom Hitlers “dagböcker” visade sig vara).Memoarerna “uppfyller” dock inte tidskriteriet lika väl. En källa ska ju vara så samtida med de händelser som det behandlar för annars riskerar man glömma det som har hänt. Desto mer tid som går så blir minnet också allt mer fragmenterat. Detaljer försvinner, sammanhang förändras och nya ideér tränger sig på. Saker som dagböcker och brev skulle ha varit bra källor med tanke på tidskriteriet, medan memoarer som skrivs flera år senare är lite mindre tillförlitliga. Detta är inte för att säga att de inte talar sanning, eller ger oss en bra bild av hur det var, men samtidigt ska man vara mer kritiska mot dem och förstå att det kanske inte ger den mest exakta bilden av händelserna.Eftersom memoarer är skrivna av personer som var antingen där i Führerbunken eller levde på den tiden så fyller källorna beroendekriteriet. De är alltså förstahandskällor (med undantaget av Joachim Fests bok) och är inte återberättningar. Huruvida källorna fyller tendenskriteriet är en aning svårare att bedöma. Att avgöra en källas tendens är inte alltid enkelt och jag har själv inte läst böckerna, vilket försvårar uppgiften. Men jag tvivlar på att filmens regissörer baserade filmen på böcker som hade en stark tendens. Dock är det viktigt att komma ihåg att tendens inte behöver vara synonymt med lögner och oförställd propaganda. Källor har nästan alltid ett syfte bakom det och det gäller att vara medveten om detta när man bedömer informationen. Det finns några skildringar i filmen som vissa kanske skulle anse vara problematiska. Både Ernst-Günther Schenck (läkaren i filmen som stannar kvar i Berlin för att behandla de skadade) och Wilhelm Mohnke (generalen som uttrycker upprördhet vid Goebbels’ förakt för civila liv) är avbildade i en ganska heroisk ljus. Men efter lite forskning visar det sig att Schenck tidigare varit inblandad i medicinska tester på fångar i koncentrationsläger och Mohnke var involverad i flera massakrer.Detta väcker en hel del frågor om karaktärernas skildringar, eftersom å ena sidan, vad filmen skildrar i deras handlingar under dessa två veckor i Berlin är – så vitt jag vet – korrekt. Men å andra sidan var de inblandade i några hemska saker tidigare i kriget. Har filmen då en skyldighet att peka ut det, när den endast försöker visa de sista två veckorna?Avslutningsvis så var Undergången en relativt autentisk film om Hitlers sista dagar, och anarkin som Berlin befann sig i. Bruno Ganz spelar Hitler i kanske det mest imponerande skildringen av Hitler någonsin – som en avskyvärd, hatfull, och grym man – men också mänsklig. Undergången ber inte om ursäkt för nazismen. Istället försöker den att komma till rätta med det faktum att det onda i nazismen uppfanns och utfördes av människor. Den var i slutändan gripande, rörande, och djupt skrämmande.

x

Hi!
I'm Joan!

Would you like to get a custom essay? How about receiving a customized one?

Check it out